Jonas Sjöstedts Almedalstal


Dags för Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt att ta plats på scen i Almedalen!

Lisas reflektioner:

Jonas Sjöstedt levererar ett stabilt tal, med huvuddrag av jämställdhet, vinster i välfärden och miljö. Dock vill jag fokusera denna text kring tre saker: 1. berättelser, 2. omskrivningar, 3. ethosförstärkningar.

1. Sjöstedt inleder med att berätta om sin familj, om sina tvillingar och hur deras liv ser ut. De går till leksaksaffären där det finns Hello Kitty-saker och Spidermantröjor. Detta är effektivt av flera anledningar. En av dem är att vi lär känna Sjöstedt mer. En annan är att vi lyssnare minns i bilder. Vill vi få våra lyssnare att relatera till och minnas det vi säger, så bör vi emellanåt måla upp bilder och scenarier likt detta. När bilden väl är uppmålad, ja, då är det hög tid att bredda perspektivet. För enskilda fall räcker inte. I stället glider Sjöstedt över på sexuellt våld, näthat och rasism. Bra.

2. ”Moderaterna kallar det avknoppning. Jag gissar att ’förskingring’ låter sämre”, sade Sjöstedt. I går skrev jag om retoriska stilfigurer. Dysfemism är en annan av dem, där man omskriver ett ord för att få det att låta sämre än vad det är. Eufemism är dess motsats. Här byter Sjöstedt alltså ut ”avknoppning” mot ”förskingring”, och effekten blir tydlig och minnesvärd. På exakt samma sätt säger han vid tillfälle ”Är vi samhällsmedborgare eller är vi kunder?”. Vad tycker ni om detta? Visst är det ganska målande?

3. Albyupploppen tas upp, vilket är bra och högaktuellt. Flera politiker fick kritik för att de personligen inte åkte ut till förorterna när det stormade som mest. Sjöstedt inleder direkt med att ”Jag var där.”, en tydlig ethosförstärkning som ger tyngd och trovärdighet och som på ett subtilt och elegant sätt visar på en skillnad, utan att för den sakens skull säga ”Reinfeldt däremot, han var INTE där!”. En fin retorisk formulering.

Det stora retoriska minustecknet i Sjöstedts tal var att han var alldeles för manusbunden. Han talade i skriftspråk och tittade ner i manus mer än nödvändigt. Tänk om han jobbat lite ”memoria” och kunnat frångå manuskorten helt. Det hade skänkt en helt annan känsla till talet. När man läser från ett manus blir man automatiskt mycket mer bunden till de skrivna formuleringarna, snarare än att kunna ”freestyla” lite. När vi hör att talet läses innantill försvinner en stor del av trovärdigheten. Vi vill känna att personen i fråga verkligen talar från hjärtat. Tänk på det nästa gång du håller ett tal, öva, öva, öva.

Personligen förvånades jag över att dessa aspekter inte fick mer utrymme i Sjöstedts tal: Sverigedemokraterna och främlingsfientlighet, internationell solidaritet och skola och utbildning.

PS. Till dig som kom fram till mig i dag och sa att du gillade dessa inlägg – jag blev jätteglad.