Göran Hägglunds Almedalstal


Lisas reflektion:

Då var det söndag kväll och dags för Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att hålla sitt Almedalstal. Först ut för årets politikervecka. Jag skrattade gott åt Dagens Arenas inlägg om ”Floskelbingo”, tidigare idag. För det var precis så jag föreställde mig att Hägglunds tal skulle bli. Familjen, pensionärer, tid för barnen, etc. Och å ena sidan, vad är det för fel med det? Att vara konsekvent i sin politiska linje är väl precis vad vi önskar? Men å andra sidan vill vi åhörare också bli överraskade, och få höra någonting nytt, vid denna nästan högtidliga talsituation där partiledarna vår varsin dag att skina.

I det youtubeklipp som jag länkade till tidigare i dag hintade Hägglund om att han skulle blanda allvar med ”skämt”, och från intervjun med Mimmi Westerlund i morse trodde jag att han nog skulle beröra försvarslinjen.

Så, hur blev det?

Som väntat, skulle jag säga, utan större retoriska överraskningar. Det blev nog bingo på floskelbrickan. Men Hägglund är en tydlig och säker talare, behaglig att lyssna på. Dock så trodde jag personligen att han skulle använda sig av sin humor och sin lustigkurrepersona än mer än detta. Hans ess i rockärmen. Först tänkte jag ”försöker han frångå detta, och bli mer ”Reinfeldtigt” seriös och allvarsam?”. Men sedan mot slutet, så kom det. Vitsandet. Märkte ni vilken skillnad det blev i Hägglunds retorik när han mot slutet ”skojade” till det, bland annat om Löfven? Ett ledigare kroppsspråk, ett annat röstläge, osv. Där har ni det svart på vitt, hur ämne påverkar ens retorik. Och ”göteborgarna” i publiken kiknade så klart av skratt. Detta efterlängtade skämtande. Denna avvägning i humor mot slutet av talet, blev enligt mig ändå ”aptum” mot den allvarligare inledningen, även om den blev väl internpolitisk. Och frågan är hur sympatisk man framstår när de enda skämten handlar om någon annan? En avvägning och en risk, som säkert går hem hos många, och hos vissa inte alls. Carl Bildt som inspiration?

Dispositionsmässigt använde sig Hägglund av en klassisk dåtid-nutid-framtid-modell, där han inledde med att beskriva Socialdemokraternas ”vårdslösa” styre med arbetslöshet, utanförskap och långa vårdköer, för att sedan beskriva hur alliansen nu regerat i sju år (ethos) oc hur KD har ”gått i närkamp med utanförskapet”, halverat vårdköerna och sänkt skatterna för vanligt folk. (ethos + , logos och pathos). Därefter landar han i framtida utmaningar och visioner.

Det är väldigt tacksamt, ja, nog ett faktiskt ett krav för en politiker, att måla upp bilder och scenarior likt dessa. Väljarna vill känna igen sig och relatera. Balansen är dock viktig, att måla upp scenarier utan att trilla över i det patetiska. Men är egentligen folket på plats väljare? Efter denna dag får jag mest känsla av att man talar inför partivänner och medier. Det skulle vara intressant att få siffor på hur många hemma i stugorna som tittar på talet via webben, eller hur många som gått man ur huse här i Visby för att lyssna på plats vid scenen.

En klar strategi var att inleda med annat, för att framåt slutet beröra det absolut mest väntade – familjepolitiken. Därigenom kanske man hann fånga nya väljare som tilltalas av annat, samtidigt som de redan trogna väljarna fick detta huvudsakliga familjepolitiska, dagisplatser, föräldrarledighet, skola och uppfostring (bland annat med exemplet Husby), lite senare.

När Hägglund välkomnades upp på scen, presenterades han som ”den snyggast klädde partiledaren”. Vad tycker ni? Jag gillade den photoshoppade bilden i Dagens Samhälle i dag, där Hägglund hade tatuerade underarmar. Det hade varit en effektiv kontrast till den konservativa familjepolitiken! Visuell retorik!

En annan överraskning är, enligt mig, att han inte nämner Sverigedemokraterna, mer än mellan raderna, som jag verkligen tror att majoriteten av de andra partiledarna kommer att göra. Löfven fick sig flera passusar, han nämner både Miljöpartiet och Vänsterpartiet – men inte SD. Anledningen till att man lade krut på annat kan vi bara fundera över. Är detta en vald linje mot Sverigedemokraterna? Tystnad? Dock så tror jag att många i publiken blev lättade över att han i sitt tal berör de främlingsfientliga strömningarna. En partiledare som inte talar om detta på ett eller annat sätt indikerar att hen inte har full koll på den politiska diskussion som råder hemma i stugan hos gemene man. Den partiledare som missar detta gör veckans största fadäs.

Betyg 3/5