Det är valspurt! När jag är runt och jobbar märker jag att många är intresserade av att diskutera just sverigedemokraternas retorik då det uppenbarligen är ett laddat ämne och en laddad politisk situation. Och det gör jag gärna! Jag tycker att det finns många intressanta aspekter kring detta.

För att nämna några:

1. Medias benämning av sverigedemokraterna

Arbetarbladet tog tidigt ställning och kallar konsekvent sverigedemokraterna för ett rasistiskt parti. Andra gör det inte. Vad spelar detta för roll? Skapar en sådan benämning en starkare ”vi mot dom-känsla”, att partiet och dess väljare har etablissemanget emot sig? Eller är det ett enkelt sätt att motverka normaliseringsprocessen för partiet och dess mörka förflutna? Att man som läsare/väljare lätt utesluter ett parti som benämns som rasistiskt? Dock figurerar inget annat prefix likt detta när man i media benämner partier, t.ex. att konsekvent skriva ”liberala folkpartiet”, ”socialistiska vänsterpartiet” eller ”konservativa kristdemokraterna”. Den enkla förklaringen lär vara att detta framgår på ett annat sätt, är mer välkänt och inte behöver synliggöras, och inte heller klassas som någonting att ”varna” för. Så sent som i går släppte sd själva en ny valfilm (som eventuellt få bli ett eget inlägg), där de tydligt markerar motstånd mot att de (numer) skulle vara just ett rasistiskt parti, och de talar ofta om sin nolltolerans.

2. Outsider-retoriken

I aftonbladets partiledardebatt häromdagen (26/8) var Åkesson inte sen att påpeka att han ”inte fick chans att svara på sina frågor”. I SVT’s partiledarutfrågning bemöter Åkesson frågor med ”Varför får inte Fredrik Reinfeldt denna fråga?”, eller ”Vad oväntat att ni ställer den frågan.”. Sedan får sverigedemokraternas stabschef Linus Bylund inleda eftersnacket med att uppgivet berätta hur att det (debattklimatet) var väldigt hårt mot Jimmie och att de är ”ganska vana” vid detta, och om att han fått reaktioner på sociala media om hur ”Anna Hedemos avsky mot Jimmie Åkesson lyste igenom för mycket för att det skulle vara trovärdigt”. Det är över lag väldigt synd om sverigedemokraterna (enligt dem själva). Beror detta på att de fortfarande är ovana i medialandskapet? Jag tror snarare att denna outsiderretorik är ett väldigt genomtänkt (och för partiet framgångsrikt) drag.

3. Att ställa grupper mot varandra

En retorik som ger en förenklad bild av världen. ”Antingen tar vi hit flyktingar, eller så räddar vi svenska pensionärer från svält.” ”Antingen kommer flyktingar hit, eller så hjälper vi dem på plats”. Är detta en hållbar argumentation? Knappast. Är det en effektiv argumentation om man ej har sitt kritiska öga framme? Säkert.

En annan intressant fundering är huruvida andra partier och politikers retorik förändras när de talar om/till sd/Åkesson. Om detta (med fokus på smädelsens roll och effekter) skrev jag min kandidatuppsats i retorik (2009). Den hittar ni här. I den skrev jag om hur denna smädande typ av retorik inte nödvändigtvis avråder publik att sympatisera med sd, vilket man får anta vara tanken, utan snarare förstärker den offerroll jag beskrev ovan. Läs den gärna!

Oavsett politisk bakgrund, intresse eller kunskap kan retoriken hjälpa till att granska informationen vi får, och att få oss att läsa mellan raderna. Min tidigare lärare och tillika handledare för ovan nämnda uppsats, den fantastiska professor Sigrell, sa det så himla bra i Sydsvenskan härom sistens: att retoriken hjälper oss att inte vara så tvärsäkra.

Återkommer säkert på ämnet.

Tack så länge,

Lisa

PS. Elaine skriver om vad hon uppfattar som raljerandet kring Åkesson här.